Belinka
Basjkirerna är ursprungligen ett nomadfolk, som oavsett ålder och kön använde hästen. Kvinnor som hade småbarn satte dem på magen under sina rockar vid brösten, och knöt fast dem med ett bälte. Bakom sig spände de en långsmal kudde där barn i åldern 2 - 3 år satt fastspända. Med en sådan livsstil kunde basjkiriska barn rida vid ca 3 års ålder, och vid sju års ålder räknades pojkarna som riktiga ryttare.

Hästarna hade stor betydelse under jakten - mycket populärt bland basjkirerna var jakt med förföljelse efter bytesdjur på hästryggen. Sådan jakt var bara möjlig i stäppområden, och när basjkirerna ridit ut på stäppen och hittade ett lämpligt byte började jakten.

Man arrangerade också tävlingar, bland annat en kapplöpning som kallades "bajga" där pojkar mellan sex och tolv års ålder red ca sju kilometer i sporrsträck. I södra Basjkirien fanns en sport där ryttarna skulle "göra mål" med en död bock. Kampen varade under några timmar och krävde att både ryttare och hästar var starka. Hästen skulle ha mycket kraft för att med bröstet kunna bana sig en väg bland de andra ekipagen, och den skulle ha styrkan att stadigt stå på benen när ryttarna slogs om bocken, samtidigt skulle den vara snabb och smidig för att kunna springa ifrån förföljarna. Varianter av dessa sportgrenar förekommer än i dag.

Stor betydelse för basjkirhästarnas utformning hade användningen av den i krig. Alla basjkirer mellan 17 och 45 år var tvungna att infinna sig med sina hästar. Basjkirkavalleriet var nästan omöjligt att besegra när striderna utkämpades i skog, berg eller på stäpp. En fransk general skrev i sina memoarer att" basjkirhästen ej besväras av några vägar, ty den kan dyka upp varsomhelst".

Basjkirhästen hade också stor användning i transport och jordbruk, skogsarbete och gruvor. I dessa arbeten lades stor vikt vid att hästen var uthållig och stark och kunde hålla stora lass i branta sluttningar. Den användes även som posthäst och kunde gå 120 - 150 km utan mat och vila. Ännu idag är det vanligt att hästarna färdas i väglös terräng i 50 - 60 km utan paus.

Hos nomaderna var hästen huvudleverantör av matvaror, kläder och skor. Utan hästen skulle deras liv vara omöjligt, och
Basjkirhästar, flock
hästen hade en självklar plats i deras liv. Deras sagor, legender, dikter och ordspråk har alltid samband med hästar. Hästen - det är makt, kraft, rikedom och ett tryggt liv. "En falk i himlen är kraftlös utan vingar, en man på jorden inte stark utan hästen".

Enligt Marco Polo räddade hästarna sina ryttare från svältdöden under kriget med Djingis Kahn. Krigarna öppnade en ven på hästarnas hals och drack deras blod, sedan täpptes såret igen med tjära och man fortsatte att rida.

Rika basjkirer värderade alltid hästkött mer än köttet från oxe och lamm. De finaste gäster bjöds alltid på hästkött. Det var feta, vuxna hästar som slaktades, och därför lades stor vikt vid hästarnas förmåga att lägga på sig fett på hösten. Taglet användes till att tillverka rep, av senorna gjorde man tråd, och benen användes till smörjmedel, tvål och läkemedel. Av skinnet gjorde man kläder och skor. Den alkoholhaltiga drycken "kumiss" som är tillverkad av jäst stomjölk är basjkirernas älsklingsrätt. Den är mycket näringsrik och det skrivs att när man dricker sig full på en bra "kumiss" har man inte matlust på tre dagar, och därför var det ofta den enda födan.

I nutid mjölkas basjkirstona dagligen och mjölken används - förutom till "kumiss" - även som modersmjölksersättning till spädbarn, och som en del i tillverkningen av läkemedel mot tuberkulos.

Fri översättning från rysk källa. Läs gärna mer om basjkirhästen på www.basjkir.se.